Tänkte gå skriva om en händelse jag aldrig kommer glömma.
Kanske det ögonblick som öppnade mina ögon för de som ni kallar verklighet.

För några år sedan, kan inte minnas datum, men vad gör det för skillnad. Jag kom hem från skolan och såg jag pappas bil på infarten till vårt hus. Jag tryckte på stopp knappen och bussen stannade.

När jag kom in i huset så stod pappas arbetsskor där, täckte ingången som vanligt, jag flyttade dom åt sidan och ropade hej och fick inte mycket till svar. Jag hängde jackan på kroken och gick in. Pappa satt inne vid datorn med Google i adressfältet, och cancer i sökfältet. Jag såg frågande på honom, och han sa att han varit hos doktorn tidigare idag och dom hade tagit ett blodprov. Resultatet hade visat värden på cancer.
Han såg tom ut i ögonen, hans pappa hade gått bort månader innan med cancer i kroppen och en lista lång med andra besvär men just ordet cancer river tag i tankarna. Jag kunde inte riktigt förstå vad han sa, men efter en lång tystnad så frågade jag hur allvarligt det var. Han visste inte, han visste inget. Men den veckan väntade många minuter tystnad.

Han åkte in till sjukhuset redan dagen efter och dom kunde fastställa att det rörde sig om prostata cancer. Dom sa att det inte var något risk fall, första gången. Andra besöket var en annan melodi, dagen efter andra besöket kördes han till Västerviks Sjukhus för operation. En elak artad ”tumör” som börjat sprida sig visade det sig,

Efter det beskedet rådde det en tystnad hemma i flera dagar, vi pratade men det var nog ingen av oss som riktigt lyssnade på vad den andra sa. Detta hade slagit mig ner till botten, detta var de värsta 6 månaderna av mitt liv som avslutas med detta besked, ja låt mig berätta.

En tidigare upplevelse!

En barndoms vän, som jag träffade mer eller mindre var dag. Han hade en granne, en syssling till mig kom det fram efter några år. Vi var där jämt, körde hans mopeder hjälpte han bygga och ja, han var våran kompis. Men den hösten lades han in på sjukhus efter att sjukdomen sakta slagit sitt kast. Han var förlamad från midjan neråt när han lades in. Efter en skoldag insåg jag att, man måste ju hälsa på honom då jag insåg hur allvarligt det var. Det var någon känsla inom mig som sa att det måste göras.
"Vi hade mycket att säga varandra."

Men dagen kom när jag skulle dit när min syster frågade om jag kände någon Ulf?
Ivrigt svarade jag:
- Ja, hurså?
Hon svarade att han inte hade vaknat efter operationen.

Jag fick gåshud, jag blev förbannad, hade jag åkt dagen innan till sjukhuset hade jag fått ta farväl. Men nu var det försent. Jag satte mig och kollade in i väggen på mitt rum. I flera timmar, en grå vägg som sög in alla mina tankar. Efter timmar släppte det. Jag grät, jag skrek och det var av smärta, smärtan kom inifrån mitt bröst, klumpen där inne vägde ett ton.

Att pappa var sjuk var som infektionen i såret som höll på att läka. Det slog ner mig från min väg upp.
Jag visste inte vad jag gjorde riktigt, jag gick till skolan, men jag var så frånvarande att folk började undra, jag sa inget. Jag höll igen helt, inte ens min närmaste vän visste om det.

Jag var på botten och hade nu börjat gräva en grop, så kändes det inombords.